Den Mentala Avbytarbänken

Diretctor: Shane Acker
Cast: Christopher Plummer, Martin Landau, Johan C. Reilly, Elijah Wood etc...


Filmen utspelar sig i en allternativ framtid där människan inte längre existerar. Det enda som rör sig bland ruinerna är 9 st små dockliknande figurer bestående av ett mekaniskt innandöme täckt av säckväv. Världen tillhör nu dessa små figurer, men allt är inte frid och fröjd. Ett hot kvarstår nämligen, "The Beast"....


Filmen tilltalade mig redan från start, den introduktion som görs av berättarrösten får en att förstå att det här inte är vilken animerad film som hellst. Filmen hamnar i ett sorts limbo där den varken platsar i den barnvänliga animationens värld styrd av Pixar eller den mer "vuxna" animationsfilmens rike (dock så ligger den närmre Pixarom man måste välja). Detta ger mig ett intryck om att denna film är unik (om ens bara något). Ska filmen klassificeras så hamnar den i "Äventyr", det finns en del humor i filmen men även sorgliga partier. Barn under 11 ser jag som en svår målgrupp till filmen. Men hur som haver så är filmen one of a kind (påminner lite om PS3-spelet "Little big planet", iaf om man tänker på hur figurerna ser ut) och jag rekomenderar faktiskt att man tar sig tiden att ser denna film som passar alldeles utmärkt som den mentala ljusglimten som kan lysa upp även den mörkaste afton i vintermörkret.

Personal Rating: 8/10
IMDB Rating: 7.1/10

Då var dagens prestation över, eller ja.. patient klockan 19.30 idag men annars så är dagen över :).

2 patienter på kliniken i morse, båda vilka gick därifrån helt smärtfria *woho!* Överlämnade också Arvids lite tidiga julklapp, vilken jag tror han uppskattade. Nu får han dricka sitt kaffe med lite stil i en personlig kopp :). Men man blir så jäkla dimmig i huvudet när man får sova lite, hade 2 första passen på kliniken fria så åt min frukost där istället för hemma men fortfarande lika trött efter det =/. När man väl fick jobba lite med patienter så vaknade man till något, men fan knappt då alltså. I morgon ska jag sova ut, kommer inte svara i telefonen innan klockan 10!. Sovit 10 timmar på två dagar nu... funkar inte...

Eftermiddagen ägnades med att repetera testmetodik och anatomi kring knäleden med Tomas, vilket jag känner är hög tid att man tar tag i nu fram till slutproven vecka 3 2010, mycket man ska ha koll på..
Positivt är dock att Öron/Näsa/Hals-tentan hade kommit, så ringde till Sussi och frågade om resultatet och hade 95/100 där gränsen för VG var 90, så YAY VG-tenta ^^.

Fortfarande förkyld så träning är uteslutet, hade irriterande torrhosta på kliniken *morrar!, eller ja i mitt fall kvittrar buttert*

Har ni tur lägger jag upp recenssionen på filmen "9" ikväll!

Stay tuned!

Ser att det har varit ett tag sedan jag publicerade någonting nu....

Faktum är att det inte hänt så mycket speciellt i mitt liv för tillfället, dock så känns det liksom som om allting i livet oavsett vad det är går aningens ryckigt, man feltänder och bara 2 av 4 cylindrar jobbar =/. Men nu är det mindre än en månad kvar tills min käresta kommer hem, lagom för att sätta ett enormt kontrast mot snön med sin brunbrända hy ^^. Tror också att jag då får tillbaka förmågan att använda alla fyra cylindrarna =D.

Dagen idag har varit jobbig.... Vakna klockan 6 för att befinna sig i Köping klockan 8 för massagebehandling av folk. Sen pallra sig hemmåt så man är hemma runt lite över 11 för att då jobba lite förberedande med företaget inför den kommande sommaren, sedan tåget mot hufvudstaden, väl framme beslöt jag mig för att kapa av mig det viltvuxna hår jag sammlat på mig (inte klippt mig på typ 4 månader), efter det hade jag projekt "klappjakt" som jag börjat med ovanligt tidigt med i år :) *enormt stolt!*. 2 klappar blev det :), en till Lina och en gemensam till mamma & pappa. Sedan tidigare har jag fixat pappas julklapp. Har även fixat en julklapp till en av handledarna på skolans klinik som missbrukar kaffe :), har fixat en ny tuff mugg som han kan glida mellan våra bås med :). Så den ska han få redan i morgon, då det troligen kan vara sista gången som jag träffar honom =/.
Sen mot kvällen så hade jag och några av mina klasskompisar filmkväll hemma hos mig där vi såg "9" efter tips från mig :), fick ingen klar respons om vad de tyckte men jag tror den föll dem i smaken. Laila bjöd på goda bakverk och cheesecake *yummy!*, tackar hjärtligast :).

Vad annars....Jo!, jag har nu efter en 2år lång kamp läst ut 1984! ^^. Faktiskt en helt okej bok men inget man kan direkt slöläsa tycker jag, mycket ideologiska saker som tas upp blandat med filosofiska tankar. Inte direkt lättsmält men bra bok :). Efterträdaren till boken har jag redan börjat med och är en biografi av Bengt Liljegren om Adolf Hitler, väldigt detaljerad vilket faller mig i smaken!

Är även för tillfället lite förkyld och jag stör mig verkligen på det! Får aldrig riktigt komma igång med träningen, alltid är det nått som sätter käppar i hjulet för mig! Känner att jag måste bättre på min fysik, dels tappat en hel del muskler (och vatten) och blivit mjukare att krama.....Humpf...

Klockan ringer likt gårdagen om cirka 6 timmar!
Dags att tävla med kudden, vem kan hålla ögonen stängda längst!

Det är underligt det här med högtidert... Till högtider räknar jag främst ens födelsedag och självklart barnens kanske heligaste dag julafton. När man är liten är dessa dagar verkligen milstolpar i ens liv, man kan längta efter dem flera flera månader i förväg och när de precis har varit lämnades en viss känsla av ouppnålighet då 365 dagar verkligen kändes som en evighet. Dessa dagar för barn skulle jag nästan vilja jämställa med ruset man får av alkohol och droger (och då syftar jag främst till droger då det ruset är kraftigare). Många kommer nog säkerligen känna igen sig i detta. Precis alla ens sinnen som barn tillfredställdes på julen, visuelt så var det ju något totalt unikt med juldekorationer och saker som blänkte överallt (man skådade inte något liknande nån annan dag på året, om man bortser från fyrverkerier som jag inte anser lika överväldigande). Hörselmässigt så var det julsånger var man än befann sig; radion i köket, tv i vardagsrummet och lokala körer på tomtenatten nere på stan. Även detta en årlig unik upplevelse. Sen kommer vi till en viktig punkt, kanske den absolut viktigaste punkten som ger julen dess helighet hos barn: lukten. Tror inte jag behöver förklara mig så mycket på just denna punkt, alla har vi en speciel doft som vi förknippar med julen, allt ifrån julgranens doft till glöggens nästan hypnotiserande arom. Känsel kommer sedan på listan i sinnen som överstimuleras. Känsel som det kanske kan vara svårt att koppla som ett sinne som når extas under julen då vi i vår vardag som barn kommer i kontakt med så mycket olika saker varje dag, men det är EN sak som får mig att påstå att julen är total eufori för detta sinne. Paketpapper och snören!, jag vet nog ingen vars föräldrar inte kan hålla med om att man när man var liten var mer intresserad av av omslaget på julklapparna än innehållet. Detta prassel av papper med en len yta och sen fanns det massor av det, man rev sönder det och "badade" i det, detta om något tycker jag är bevis nog på att känselsinnet gick på högvarv. Smaken av julen är också en självklar sak, även här är det ju bara saker som äts en gång om året, vilket gör dem exklusiva och åtrovärda. Barn har ju även under julen en obegränad tillgång på godis (detta stämmer förstås inte i alla hem men jag skulle vilja påstå att majoriteten släpper det här med "lördagsgodis" under den perioden). Om vi tar denna explosion av intryck från omvärlden under denna begränsade period så är det inte så konstigt att man uppnådde en speciell kroppskänsla a´la once a year. Det räckte sedan att man nån gång under året fick en stimulering av nått av sinnena för att man skulle påminnas om denna underbara kroppskänsla, det vanligaste är en doft som kopplas med julen tex. nått som liknar glöggdoften. 

Men nog om detta, hur kommer det då sig att man med åldern (iaf jag) inte uppnår samma välbefinnande-känsla under dessa högtider... Man blir bara mer och mer besviken i min mening då man kommer allt längre ifrån känslan. Är detta något som är omöjligt att uppnå vid 22 års ålder, en anatomisk defekt med avtrubbing?
Jag låter frågan stå öppen för diskussion då jag känner att den har mer än ett svar.

Director: Pete Docter, Bob Peterson (co-dirextor)
Cast: Edward Asner, Christopher Plummer, Jordan Nagai etc...


Filmen utspelar sig i nutid där man följer Carl Fredricksens (Edward Asner) kamp om att få behålla sitt hus i ett område som det planerats ska bestå av skyskrapor. Han är 78 år och med envisheten som kommer med den åldern så vägrar han att flytta från huset som är det enda "levande" minnet han har kvar sen sin bortgångna fru "Ellie". Enda sedan Carl och Ellie var unga så har de drömt om det stora äventyret att ta sig till "Paradise falls" dit deras barndomsidol; äventyraren Charles Muntz for iväg på expeditioner. Efter en smärre incidens blir det omöjligt för Carl att bo kvar i sitt hus, men med ett tusental balonger och hel massa helium finner han en lösning folk sällan skådat..


Blev faktiskt mäkta förvånad av denna film, som ju är en disneyfilm. Pertsonligen har jag tyckt att alla disneyfilmer gått ner sig sedan lejonkungen i princip, det ska vara animerat där och 3D-animationer i allt man gör... Därav tog det ett tag innan jag såg denna film. Budskapen har också enligt min mening varit av det lättare stuket och filmen har varken varit roande eller uppmanat till vidare eftertanke (vilket jag tycker deras äldre filmer gör). Här däremot känns det som man har hittat tillbaka, det känns vissa stunder som att det inte alls är en barnfilm utan mer av ett animerat drama om en gammal man och hans hängivenhet/kärlek till sin fru. Men självklart finns det massor med klassiska roliga disneyscener där "Kevin the bird" står för en stor del!. Men även komiken i filmen känns på något sätt riktat mot en mognare publik, vet inte om detta är tanken men jag kan inte riktigt se kopplingen om man ämnat att ha 7-åringar som målgrupp. Kort och gott tycker jag att det här är en av disneys bästa produktioner på 2000-talet, en underbar blandning av känslor där man ena gången kan skratta sig fördärvad åt "Kevin the bird" för att i en annan scen få Titanic-vibbar och kämpa med att hålla tårarna tillbaka.

Personal Rating: 9/10
IMDB Rating: 8,5/10

Dagen började som jag skrev igår förbannat tidigt med att jag gick upp klockan 6. Hade 3 st patienter på kliniken så tiden flöt på ganska bra. Luchen förtärdes på Möbelcafët i form av en väldigt god lasange med Erik. Efter att man var mätt och belåten så bar det av mot skolan och ännu en teorilektion med Claes om stabilisering av nacksegment, tyvärr var det iaf svårt för mig att hålla fokus på denna föreläsning då den gicks igenom tämligen fort och att ämnet inte direkt tilltalade mig... Men hade ju en bra morot som motivering till jag kom hem, MODERN WARFARE 2! =)

Hade förväntat mig att det skulle ha kommit med den normala posten men till min stora förvåning så låg inte spelet innanför dörren när jag kom hem =(, dock så dröjde det inte länge innan jag fick en sms-avi  där jag kunde hämta ut spelet på ICA ^^. Kickade in det direkt i PS3.an för att se om det vägde upp till förväntningarna och det gjorde det verkligen :D. Redan från början så är det fullt ös, men kulor som viner från alla håll och kanter och du vistas i alla möjliga tänkbara miljöer (så långt som jag kommit kampanjen nu så har jag b.la. varit i ryska fjällen, Rio och i den amerikanska förorten). Spelet är ett verkligt måste för den som vill utnyttja den fulla potentialen av sitt PS3!
Dock har jag än så länge inte en chans mot andra online... alldeles för kass; stats från sensate spelade team deathmatch (4 kills 17 deaths).... Men men får öva!

Blev kanske ett litet nördigt inlägg det här men måste verkligen uppmärksamma spelet :).

För övrigt så har jag mått i princip helt bra idag och har bara kännt av spänningarna i halsen och bröstet ett fåtal gånger under dagen, så hoppas att det går åt det här hållet så jag kommer vara helt återställd tillslut!

Idag var en tämligen bra dag. En kort dag i skolan med förläsning om huvudvärk och dess olika former med orsaksmekanismer osv. Helt klart bra föreläsare som höll intresset uppe under hela tiden, märktes dock att det var första gången som han föreläste på skolan då han kunde komma bort från ämnet ganska ofta men det var fortfarande relevant information. Han gick ut skolan '94 tillsammans med vår primära lärare inom manipulationstekniker och hade tydligen lärt ut ett par tester till honom och skolan i sig som kommer från sjukgymnastiken. Föreläsaren var nämligen både naprapat och sjukgymnast (är jävligt sugen på att också gör så när jag är klar naprapat). Han hade tyvärr inget mumsigt på vår lärare i manipulation så jag antar att han var lika tråkig och tystlåten som han är nu (dock har han sina stunder då han verkligen lyckas, men men) :P. I alla fall så frågade jag honom om mina symptom och han trodde att det var "Neck and tongue-syndrome" där det är C2 som skapar sensationerna och andningsstörningen, han avfärdade totalt Kenneth Rooths teori om C6-C7 och kunde inte förstå hur det hade med saken att göra, så det har ju inte blivit direkt mycket mer klarhet i vad fan det är som jag lider av!.....

I morgon är det upp med tuppen som gäller, har ännu ett morgonpass på kliniken med som det ser ut nu 3 patienter. Problemen med vänster sidas hals/bröst sitter fortfarande i men känns idag något bättre, ska se om jag inte kan boka en tid med familjeläkaren till på fredag då jag slutar tidigt.
En god nyhet är att årets bästa spel har skickats från stället jag förbeställt det ifrån! "Modern Warfare 2". Så kvällen i morgon kommer nog gå ut på att sitta och lira det tills ögonen blöder =)

Gårdagen började som vanligt och allt var frid och fröjd, jag hade fixat biljetter till premiären av "Saw VI" som jag skulle gå på med vante. Vante vann för övrigt dvdboxen med de gammala saw-filmerna som personalen lottade ut i salongen (grattis ännu en gång). Men väl inne i filmen efter cirka 50% hade gått så började jag känna av den späning i vänster sidas bröst och hals som jag besvärats av lite av och till. Det blev bara värre och värre och jag tyckte att jag fick svårare och svårare att få luft. Så när det var cirka 20% kvar av filmen gick det inte längre och jag var tvungen att ta mig därifrån, vante följde snällt med. Blev en liten skilnad åt det positiva när jag kom ut i friska luften men kände att jag måste få det här uppkollat igen (var ju på akuten i v-ås i söndags) då det här verkligen inte är normalt. Så vante och jag tog en taxi från kungsgatan till Karolinska sjukhuset. Väl framme möts man av totalt känslokalla empatilösa sjuksköterskor som när jag beskriver spänningar över bröst och hals med svårigheter att andas ber mig ta en kölapp och sätta mig i väntrummet. Detta trots att det klart och tydligt stod på en lapp att om man har svårigheter att andas eller smärta åt bröstet ska gå direkt till luckan. Efter en kort stunds väntan fick jag prata med dem i luckan som var mer intresserade av hur jag skulle betala besöket än vilka symtom jag hade. Efter detta tog det inte lång tid innan jag kom in för att göra de grundläggande testerna med blodtryck/feber/EKG/blodprov, det var två stycken sköterskor som skötte detta och jag kände mig verkligen inte som ett levande ting. Jag fick en massa grundläggande frågor ställda till mig av dessa sköterskor som hade totalt utslätad ansiktsmimik, monotona röster och på ett nästan provocerande sätt fick jag frågorna ställda mot mig (detta trots att jag svarade snällt på det de ville ha svar på). När jag sedan drog min teori om att detta kunde komma från nacken (C6-C7) så var de totalt ointresserade och när jag försökte stödja mina argument med att jag har en nacke som jag fått en del problem med sedan vi övat nackmanipulation på naprapathögskolan så fick jag som svar "Det är väl jävligt dumt att ni ska göra det där på varandra", otrevligare och känslokallare människor från man leta efter. Sedan kom jag in i ett annat rum för att vänta på att få prata med läkaren (tog cirka 45 minuter så inte alls farligt) under tiden jag hade vante som sällskap (tack!). När vante sedan var tvungen att åka hem så började jag lyssna på de samtal som pågick runt omkring mig: (jag hade inte ett eget rum som jag låg i utan det var som en stor sal med "väggar" av drapperier) det var en gammal dam som låg brevid mig och hon hade tydligen återkommande magproblem då sköterskorna pratade med henne som att de kände igen henne. När läkaren kom till den här damen konstaterades det att hon hade fickor på tarmen och att det var detta som ledde till smärtan. Damen frågade var uppenbarligen oroad över sina smärtor och ställde följdfrågor som enbart besvarades i korthet och med samma monotona röstläge som sköterskorna jag tidigare träffat använde. Damen var uppenbarligen i dåligt allmänskick då hon hade en rullator och jag anade en viss demens hos henne också. Läkaren började då prata om olika saker man skulle göra med henne bl.a. ge henne ett dropp med och här sa man namnet på den kemiska substansen, vilket på damens tonläge gjorde henne rädd då hon var oviss om ämnessammansättningen, läkaren (fortfarande med samma kalla stämma) svarade då att det var näringsersättande då hon ska undvika fast föda ett tag framöver, vilket gjorde damen nedstämd. Sedan svslutades samtalet med att man skulle återkomma till henne för att skriva in henne på en avdelning för att stanna på sjukhuset, sedan tog läkaren förväl. Damen blir lämnad rädd och orolig utan något tröstande ord över huvudtaget. Jag förstår inte hur man kan behandla dessa människor med så lite respekt och omtanke, de är ju de som varit med och byggt det samhälle vi lever i idag, de barnbidrag som du och jag tog emot när vi var små kunde mycket väl ha kommit från skatt betalad av denna dam. Felet till detta enligt mig ligger i att sjukvården är statlig, personerna som jobbar inom sjukvården behöver inte vara ödmjuka eller ta sig nån minut extra för att kanske lägga en hand på patientens axel och säga några lugnande ord, de får sin lönecheck oavsätt. Tar du ett privat sjukhus så är ju detta ett företag, där patienterna är kunderna. Det viktigaste för ett privatögt sjukhus är att patienterna är nöjda så de återkommer, om man då behandlade patienterna på samma sätt som sköterskorna jag träffade på KS igår så blir de inte långvariga utan går i kk. Så vad vill jag säga med detta, vill jag att sjukvården ska vara privat i sverige? som svar på det så vill jag att båda allternativ ska finnas, låt de som kan betala för sig göra det, detta skulle i vilket fall få ner de vårdköer som finns i landet och alla vinner på det. Men främst av allt vill jag säga: "Bemöt patienterna på det sätt ni själva skulle vilja bli bemötta". Man kan vinna så mycket med en snäll gest eller ett enkelt leende. Nu säger jag inte att alla inom sjukvården är av denna sort (läkaren som jag träffade var riktigt trevlig om ens lite okunnig i mina ögon, men trevlig) men det gäller att man aldrig glömmer bort hur patienterna kan känna sig.

Jag har idag fortfarande känningar i bröst/hals, men tror mycket är psykist också. Man blir rädd när sånt här händer att det ska återkomma. Man misstänkte ju på sjukhuset att det kan vara panikångest, vilket jag inte ställer mig helt emot, men vet inte vad som skulle kunna orsaka den.
Tackar också alla de som hörde av sig och undrade hur det var med mig.

Ikväll är det poker som gäller, håll tummarna för mig så kanske jag kan spela ihop en slant! (men troligen slutar det med att jag ger bort en hundring...)  =)

Hade i morse en välförtjänt sovmorgon innan lektionen startade klockan 13. Fortsatta lektioner med externa föreläsare i våra temaveckor, denna vecka är det cervikal columna som behandlas. Först ut var Kenneth Roth som vi haft tidigare som diskuterat diskpåverkan i lumbalryggen med oss. Vi gick igenom tillvägagångssättet för en patient med nacksmärta med allt från de rätta anamnestiska frågorna att ställa till specifika tester och hur svar från dem sak tolkas, sedan även lite nya manuella tekniker :). En sak som var tämligen intressant var att han tog upp att en diskpåverkan mellan C6-C7 kan ge obehagskänslor i bröstet och upp i halsen, vilket ju är det som jag sökte för i söndags på sjukhuset. Jag frågade vidare om detta även kunde gälla viss andningsrubbning och ökad uttröttbarhet, vilket också kunde räknas dit. Eftersom allt var okej på sjukhuset så lutar det nog åt att det är det här som är problemet, då jag tidigare har problem i nacken med överrörlighet. Inte bra det här med nacken alltså....=/. Även den här föreläsaren har sagt åt mig att jag inte får bli manipulerad i nacken något mer.

Vidare så ska jag i morgon försöka att få svininfluensavaccinet (ska försöka komma runt det här med riskgrupper osv..) och möjligen även klippa mig!
Angående kronofogdsauktionen som är i morgon så finns det ingen anledning för mig att deltaga, de tavlor som jag var intresserad av hade ett utrop på 20 respektive 30 tuss, nååågot över min budget :P

Sådär nu var man äntligen klar med ÖNH-tentan! Som faktiskt visade sig enklare än vad jag trodde, alldeles lagom utmanande. Sov väldigt dåligt i natt, gick till sängs 0.10 vaknade en 5-6 ggr innan jag beslöt mig för att gå upp klockan 5.50, då jag hade morgonklinik klockan 8.00. Konstigt nog fungerar jag trots detta, min kropp är precis som vatten som rinner på marken väldigt bra på adaptera sig till sin miljö. Så nu ska jag fortsätta med mitt Mageeprojekt och läsa vidare i natt! Sen i morgon får vi se om jag tar tag i mitt hår som är på tok för långt nu, grymt svårt att fixa till det nu för tiden.... men men beror på när jag kommer upp i morrn.

I söndags var det 2 månader sedan jag sa hej då till Lina och eftersom hon kommer hem över julen (närmare bestämt den 22.a dec) så har mer än halva tiden gått tills jag får se henne igen. Men damn vad sakta jag tycker tiden har gått, från min sida känns det som det redan gått 6 månader.... Vilket jag kan förstå inte är ömsesidigt då min vardag inte är 10% så händelserik som den nere i Spanien :). Det jobbiga är bara att det indirekt inte finns något bra sett att bota just saknad med, det enda som ger viss lindring är att se till att man blir ovetande om känslan, dvs du ser till att hela tiden hålla din hjärna sysselsatt med annat. Om jag nu låter mina tankar sväva iväg och göra ohållbara kopplingar så kan man se "saknad" som en diagnos som i sin tur ger vissa fysiska symptom. Dessa symptom ska alltså "rehabbas" med "ignorance", vilket blir oförståligt ur ett naprapatiskt perspektiv då vi jobbar totalt tvärtom genom att få patienten medveten om sin diagnos.

För att sammanfatta dessa röriga tankar så kan jag säga att jag saknar dig så oerhört mycket sötnos... Ord tycker jag egentligen inte har den totala kapaciteten att beskriva känslor men det känns mentalt som att sakna vantar i en riktigt jobbig snöstorm, man känner att något viktigt/värmande konstant saknas.

Happ, precis kommit tillbaka till hufvudstaden från helgens v-ås vistelse. I fredags så var hantverkarna här och gjorde det sista med lägenheten så nu ÄNTLIGEN är den officiellt 100% klar. Har pluggat en del ÖNH men knappast vad mitt samvete skulle säga tillräckligt, i morgon klockan 13 visar det sig..... Har morgonklinik också vilket ju är väldigt roligt.... så man hinner inte plugga nått på morgonen =(.

Sen angående akutbesöket så har jag under en längre tid haft en tryckande känsla över vänster bröst med en stramande känsla upp över vänstra delen av halsen, har även känt mig mer andfådd och tycker att jag kommer upp i maxpuls över aktiviteter som i vanliga fall inte är ansträngande alls. Så nu i helgen tyckte jag att symtomen var ännu lite eleverade med extraslag osv så åkte in till akuten för att se hur det låg till. Tog EKG och bredspektrumsprover men allt visade sig vara okej. Hade vilopuls på 50, en sänka på 2 osv... så ingen infektion i kroppen och ingen förklaring till mina besvär tråkigt nog... Får se om jag ska kräva ett arbetsekg också eftersom det är under träning som jag främst kan känna av symtomen.

Nu ska jag försöka trycka in lite mer kunskap inom ÖNH innan läggdags, upp klockan 6 i morrn.... HATA morgonklinik!!!!