Den Mentala Avbytarbänken

Sådär nu var man äntligen klar med ÖNH-tentan! Som faktiskt visade sig enklare än vad jag trodde, alldeles lagom utmanande. Sov väldigt dåligt i natt, gick till sängs 0.10 vaknade en 5-6 ggr innan jag beslöt mig för att gå upp klockan 5.50, då jag hade morgonklinik klockan 8.00. Konstigt nog fungerar jag trots detta, min kropp är precis som vatten som rinner på marken väldigt bra på adaptera sig till sin miljö. Så nu ska jag fortsätta med mitt Mageeprojekt och läsa vidare i natt! Sen i morgon får vi se om jag tar tag i mitt hår som är på tok för långt nu, grymt svårt att fixa till det nu för tiden.... men men beror på när jag kommer upp i morrn.

I söndags var det 2 månader sedan jag sa hej då till Lina och eftersom hon kommer hem över julen (närmare bestämt den 22.a dec) så har mer än halva tiden gått tills jag får se henne igen. Men damn vad sakta jag tycker tiden har gått, från min sida känns det som det redan gått 6 månader.... Vilket jag kan förstå inte är ömsesidigt då min vardag inte är 10% så händelserik som den nere i Spanien :). Det jobbiga är bara att det indirekt inte finns något bra sett att bota just saknad med, det enda som ger viss lindring är att se till att man blir ovetande om känslan, dvs du ser till att hela tiden hålla din hjärna sysselsatt med annat. Om jag nu låter mina tankar sväva iväg och göra ohållbara kopplingar så kan man se "saknad" som en diagnos som i sin tur ger vissa fysiska symptom. Dessa symptom ska alltså "rehabbas" med "ignorance", vilket blir oförståligt ur ett naprapatiskt perspektiv då vi jobbar totalt tvärtom genom att få patienten medveten om sin diagnos.

För att sammanfatta dessa röriga tankar så kan jag säga att jag saknar dig så oerhört mycket sötnos... Ord tycker jag egentligen inte har den totala kapaciteten att beskriva känslor men det känns mentalt som att sakna vantar i en riktigt jobbig snöstorm, man känner att något viktigt/värmande konstant saknas.