Den Mentala Avbytarbänken

Gårdagen började som vanligt och allt var frid och fröjd, jag hade fixat biljetter till premiären av "Saw VI" som jag skulle gå på med vante. Vante vann för övrigt dvdboxen med de gammala saw-filmerna som personalen lottade ut i salongen (grattis ännu en gång). Men väl inne i filmen efter cirka 50% hade gått så började jag känna av den späning i vänster sidas bröst och hals som jag besvärats av lite av och till. Det blev bara värre och värre och jag tyckte att jag fick svårare och svårare att få luft. Så när det var cirka 20% kvar av filmen gick det inte längre och jag var tvungen att ta mig därifrån, vante följde snällt med. Blev en liten skilnad åt det positiva när jag kom ut i friska luften men kände att jag måste få det här uppkollat igen (var ju på akuten i v-ås i söndags) då det här verkligen inte är normalt. Så vante och jag tog en taxi från kungsgatan till Karolinska sjukhuset. Väl framme möts man av totalt känslokalla empatilösa sjuksköterskor som när jag beskriver spänningar över bröst och hals med svårigheter att andas ber mig ta en kölapp och sätta mig i väntrummet. Detta trots att det klart och tydligt stod på en lapp att om man har svårigheter att andas eller smärta åt bröstet ska gå direkt till luckan. Efter en kort stunds väntan fick jag prata med dem i luckan som var mer intresserade av hur jag skulle betala besöket än vilka symtom jag hade. Efter detta tog det inte lång tid innan jag kom in för att göra de grundläggande testerna med blodtryck/feber/EKG/blodprov, det var två stycken sköterskor som skötte detta och jag kände mig verkligen inte som ett levande ting. Jag fick en massa grundläggande frågor ställda till mig av dessa sköterskor som hade totalt utslätad ansiktsmimik, monotona röster och på ett nästan provocerande sätt fick jag frågorna ställda mot mig (detta trots att jag svarade snällt på det de ville ha svar på). När jag sedan drog min teori om att detta kunde komma från nacken (C6-C7) så var de totalt ointresserade och när jag försökte stödja mina argument med att jag har en nacke som jag fått en del problem med sedan vi övat nackmanipulation på naprapathögskolan så fick jag som svar "Det är väl jävligt dumt att ni ska göra det där på varandra", otrevligare och känslokallare människor från man leta efter. Sedan kom jag in i ett annat rum för att vänta på att få prata med läkaren (tog cirka 45 minuter så inte alls farligt) under tiden jag hade vante som sällskap (tack!). När vante sedan var tvungen att åka hem så började jag lyssna på de samtal som pågick runt omkring mig: (jag hade inte ett eget rum som jag låg i utan det var som en stor sal med "väggar" av drapperier) det var en gammal dam som låg brevid mig och hon hade tydligen återkommande magproblem då sköterskorna pratade med henne som att de kände igen henne. När läkaren kom till den här damen konstaterades det att hon hade fickor på tarmen och att det var detta som ledde till smärtan. Damen frågade var uppenbarligen oroad över sina smärtor och ställde följdfrågor som enbart besvarades i korthet och med samma monotona röstläge som sköterskorna jag tidigare träffat använde. Damen var uppenbarligen i dåligt allmänskick då hon hade en rullator och jag anade en viss demens hos henne också. Läkaren började då prata om olika saker man skulle göra med henne bl.a. ge henne ett dropp med och här sa man namnet på den kemiska substansen, vilket på damens tonläge gjorde henne rädd då hon var oviss om ämnessammansättningen, läkaren (fortfarande med samma kalla stämma) svarade då att det var näringsersättande då hon ska undvika fast föda ett tag framöver, vilket gjorde damen nedstämd. Sedan svslutades samtalet med att man skulle återkomma till henne för att skriva in henne på en avdelning för att stanna på sjukhuset, sedan tog läkaren förväl. Damen blir lämnad rädd och orolig utan något tröstande ord över huvudtaget. Jag förstår inte hur man kan behandla dessa människor med så lite respekt och omtanke, de är ju de som varit med och byggt det samhälle vi lever i idag, de barnbidrag som du och jag tog emot när vi var små kunde mycket väl ha kommit från skatt betalad av denna dam. Felet till detta enligt mig ligger i att sjukvården är statlig, personerna som jobbar inom sjukvården behöver inte vara ödmjuka eller ta sig nån minut extra för att kanske lägga en hand på patientens axel och säga några lugnande ord, de får sin lönecheck oavsätt. Tar du ett privat sjukhus så är ju detta ett företag, där patienterna är kunderna. Det viktigaste för ett privatögt sjukhus är att patienterna är nöjda så de återkommer, om man då behandlade patienterna på samma sätt som sköterskorna jag träffade på KS igår så blir de inte långvariga utan går i kk. Så vad vill jag säga med detta, vill jag att sjukvården ska vara privat i sverige? som svar på det så vill jag att båda allternativ ska finnas, låt de som kan betala för sig göra det, detta skulle i vilket fall få ner de vårdköer som finns i landet och alla vinner på det. Men främst av allt vill jag säga: "Bemöt patienterna på det sätt ni själva skulle vilja bli bemötta". Man kan vinna så mycket med en snäll gest eller ett enkelt leende. Nu säger jag inte att alla inom sjukvården är av denna sort (läkaren som jag träffade var riktigt trevlig om ens lite okunnig i mina ögon, men trevlig) men det gäller att man aldrig glömmer bort hur patienterna kan känna sig.

Jag har idag fortfarande känningar i bröst/hals, men tror mycket är psykist också. Man blir rädd när sånt här händer att det ska återkomma. Man misstänkte ju på sjukhuset att det kan vara panikångest, vilket jag inte ställer mig helt emot, men vet inte vad som skulle kunna orsaka den.
Tackar också alla de som hörde av sig och undrade hur det var med mig.